Filmrecension: Låt Den Rätte Komma In
John Ajvide Lindqvist har stigit som en raket sedan han kom med sin debutroman Låt Den Rätte Komma In för inte alltför länge sen. Den har nu blivit filmatiserad, regisserad av Tomas Alfredson och med ett manus av Ajvide Lindqvist själv. Nu har jag visserligen inte läst boken så jag kan inte kommentera hur överföringen från bokform blivit men en recension av filmen ska jag nog klara av ändå.
Förhandsvisningen jag var på inleddes med att författaren berättade/svarade på frågor om filmen. Han var roande nöjd med filmen, berättade att han sett den sju gånger och älskade den mer för varje gång. Det syntes att han hade lust att bara berätta om scener som han älskade särskilt mycket, men han lyckades hålla sig, och till slut kom filmen igång.
Inledningen av filmen var något sånär magnifik. Natt och det enda som syns är snöflingor som faller. Total tystnad. Vartenda ljud från biopubliken hörs, men alla grips av stämningen och snart är det helt tyst i biosalongen, alla stirrar som hypnotiserade på de fallande flingorna. Denna start fick alla att lugna ner sig och föreberedas inför det sorgliga vemod som filmen är fylld med.
Oskar går på mellanstadiet och är mobbad, och som vanligt handlar det om en kille som har ett gäng bakom sig. Mobbingen trappas upp, men Oskar tar bara emot, för att sedan få ut sina aggressioner på träden på gårdsplanen. En dag lär han känna Eli, den nyinflyttade mystiska grannflickan. Snart visar det sig att Eli är en vampyr, vilket får oanade konsekvenser.
Den här filmen kan inte kallas en vampyrfilm, det vore en stor förolämpning. Det här är en film om kärlek, vänskap och lojalitet, inte om skräck för vampyrer. Stämningen i filmen är otroligt vacker, en sorts rå och spröd skönhet men som håller filmen igenom. Man kan inte direkt kalla det en skräckfilm eller, man blir aldrig riktigt rädd, något som dock inte ska tas som kritik, för det finns en spänning som genomsyrar filmen.
Skådespelarna i filmen är oftast bra, men det finns några svagare delar, och vissa har svackor, vilket sänker filmens betyg något.
När man går ut från salongen känner man sig väldigt träffad, och man måste låta filmen sprida sig i hela kroppen och lugna ner sig, innan man kan börja fundera på den. Den är i det stora hela en en underbart vacker film, skickligt filmad, som definitivt måste ses.
Betyg: 4 av 5
Förhandsvisningen jag var på inleddes med att författaren berättade/svarade på frågor om filmen. Han var roande nöjd med filmen, berättade att han sett den sju gånger och älskade den mer för varje gång. Det syntes att han hade lust att bara berätta om scener som han älskade särskilt mycket, men han lyckades hålla sig, och till slut kom filmen igång.
Inledningen av filmen var något sånär magnifik. Natt och det enda som syns är snöflingor som faller. Total tystnad. Vartenda ljud från biopubliken hörs, men alla grips av stämningen och snart är det helt tyst i biosalongen, alla stirrar som hypnotiserade på de fallande flingorna. Denna start fick alla att lugna ner sig och föreberedas inför det sorgliga vemod som filmen är fylld med.
Oskar går på mellanstadiet och är mobbad, och som vanligt handlar det om en kille som har ett gäng bakom sig. Mobbingen trappas upp, men Oskar tar bara emot, för att sedan få ut sina aggressioner på träden på gårdsplanen. En dag lär han känna Eli, den nyinflyttade mystiska grannflickan. Snart visar det sig att Eli är en vampyr, vilket får oanade konsekvenser.
Den här filmen kan inte kallas en vampyrfilm, det vore en stor förolämpning. Det här är en film om kärlek, vänskap och lojalitet, inte om skräck för vampyrer. Stämningen i filmen är otroligt vacker, en sorts rå och spröd skönhet men som håller filmen igenom. Man kan inte direkt kalla det en skräckfilm eller, man blir aldrig riktigt rädd, något som dock inte ska tas som kritik, för det finns en spänning som genomsyrar filmen.
Skådespelarna i filmen är oftast bra, men det finns några svagare delar, och vissa har svackor, vilket sänker filmens betyg något.
När man går ut från salongen känner man sig väldigt träffad, och man måste låta filmen sprida sig i hela kroppen och lugna ner sig, innan man kan börja fundera på den. Den är i det stora hela en en underbart vacker film, skickligt filmad, som definitivt måste ses.
Betyg: 4 av 5
Kommentarer
Trackback