Filmrecension: Låt Den Rätte Komma In
John Ajvide Lindqvist har stigit som en raket sedan han kom med sin debutroman Låt Den Rätte Komma In för inte alltför länge sen. Den har nu blivit filmatiserad, regisserad av Tomas Alfredson och med ett manus av Ajvide Lindqvist själv. Nu har jag visserligen inte läst boken så jag kan inte kommentera hur överföringen från bokform blivit men en recension av filmen ska jag nog klara av ändå.
Förhandsvisningen jag var på inleddes med att författaren berättade/svarade på frågor om filmen. Han var roande nöjd med filmen, berättade att han sett den sju gånger och älskade den mer för varje gång. Det syntes att han hade lust att bara berätta om scener som han älskade särskilt mycket, men han lyckades hålla sig, och till slut kom filmen igång.
Inledningen av filmen var något sånär magnifik. Natt och det enda som syns är snöflingor som faller. Total tystnad. Vartenda ljud från biopubliken hörs, men alla grips av stämningen och snart är det helt tyst i biosalongen, alla stirrar som hypnotiserade på de fallande flingorna. Denna start fick alla att lugna ner sig och föreberedas inför det sorgliga vemod som filmen är fylld med.
Oskar går på mellanstadiet och är mobbad, och som vanligt handlar det om en kille som har ett gäng bakom sig. Mobbingen trappas upp, men Oskar tar bara emot, för att sedan få ut sina aggressioner på träden på gårdsplanen. En dag lär han känna Eli, den nyinflyttade mystiska grannflickan. Snart visar det sig att Eli är en vampyr, vilket får oanade konsekvenser.
Den här filmen kan inte kallas en vampyrfilm, det vore en stor förolämpning. Det här är en film om kärlek, vänskap och lojalitet, inte om skräck för vampyrer. Stämningen i filmen är otroligt vacker, en sorts rå och spröd skönhet men som håller filmen igenom. Man kan inte direkt kalla det en skräckfilm eller, man blir aldrig riktigt rädd, något som dock inte ska tas som kritik, för det finns en spänning som genomsyrar filmen.
Skådespelarna i filmen är oftast bra, men det finns några svagare delar, och vissa har svackor, vilket sänker filmens betyg något.
När man går ut från salongen känner man sig väldigt träffad, och man måste låta filmen sprida sig i hela kroppen och lugna ner sig, innan man kan börja fundera på den. Den är i det stora hela en en underbart vacker film, skickligt filmad, som definitivt måste ses.
Betyg: 4 av 5
Förhandsvisningen jag var på inleddes med att författaren berättade/svarade på frågor om filmen. Han var roande nöjd med filmen, berättade att han sett den sju gånger och älskade den mer för varje gång. Det syntes att han hade lust att bara berätta om scener som han älskade särskilt mycket, men han lyckades hålla sig, och till slut kom filmen igång.
Inledningen av filmen var något sånär magnifik. Natt och det enda som syns är snöflingor som faller. Total tystnad. Vartenda ljud från biopubliken hörs, men alla grips av stämningen och snart är det helt tyst i biosalongen, alla stirrar som hypnotiserade på de fallande flingorna. Denna start fick alla att lugna ner sig och föreberedas inför det sorgliga vemod som filmen är fylld med.
Oskar går på mellanstadiet och är mobbad, och som vanligt handlar det om en kille som har ett gäng bakom sig. Mobbingen trappas upp, men Oskar tar bara emot, för att sedan få ut sina aggressioner på träden på gårdsplanen. En dag lär han känna Eli, den nyinflyttade mystiska grannflickan. Snart visar det sig att Eli är en vampyr, vilket får oanade konsekvenser.
Den här filmen kan inte kallas en vampyrfilm, det vore en stor förolämpning. Det här är en film om kärlek, vänskap och lojalitet, inte om skräck för vampyrer. Stämningen i filmen är otroligt vacker, en sorts rå och spröd skönhet men som håller filmen igenom. Man kan inte direkt kalla det en skräckfilm eller, man blir aldrig riktigt rädd, något som dock inte ska tas som kritik, för det finns en spänning som genomsyrar filmen.
Skådespelarna i filmen är oftast bra, men det finns några svagare delar, och vissa har svackor, vilket sänker filmens betyg något.
När man går ut från salongen känner man sig väldigt träffad, och man måste låta filmen sprida sig i hela kroppen och lugna ner sig, innan man kan börja fundera på den. Den är i det stora hela en en underbart vacker film, skickligt filmad, som definitivt måste ses.
Betyg: 4 av 5
Bokmässan
Hej igen!
Nu är jag tillbaka efter en tid nån annanstans. Den andra stansen har bland annat varit i Göteborg på bokmässan, i alla fall de senaste dagarna. Pappa skulle göra en massa intervjuer så jag och mamma följde med för att strosa runt. Vi var där hela fredagen, lördagen och halva söndagen.
Det första och största intrycket var storleken. Det var stort. Alltså verkligen stort. Till och med ännu större än det. Då förstår ni nog att det var stort. Det var även så proppfullt med folk att man knappt fick plats. Att gå från ena kortändan till den andra tog en kvart skulle jag tro. Detta tillsammans med att allt såg relativt likadant ut, gjorde att man gick till nåra bås flera gånger men vissa missade man säkert helt och hållet.
För er som inte vet kan jag förklara vad bokmässan går ut på. Vid ingången får alla tävlande fyra olika broschyrer/tidningar med scheman som alla är lite olika, med information på lite olika ställen. Sen gäller det att plocka ut det som verkar intressant och pussla ihop allt till ett schema som passar en själv, vilket inte går. Allting krockar med allt annat, och man har egentligen ingen aning om vad man egentligen kommer tycka om. Men man gör sitt bästa och bestämmer sig till slut vad man ska gå på.
Sedan kommer steg två i tävlingen. Hitta. Man springer runt som en tok, tänk på att det kan ta upp till kvart att ta sig mellan saker, mer om man inte hittar. När man väl hittat är sannolikheten stor att det redan är slut, flyttat eller struket, eller att det kostar pengar. Till slut ger man upp eftersom man aldrig lyckas hamna på det man vill, och istället går man runt på mässgolvet lite slumpmässigt och tittar på det som kommer upp framför en. Och så köper man förstås böcker!
På dessa två och en halv dag(ar) lyckades jag köpa en hel del böcker. Bland annat av Salman Rushdie, Joanne Harris, Orhan Pamuk och fler. Så nu har jag runt 13 olästa böcker att läsa, men det är ju bra att jag har framtiden planerad.
Det sämsta med denna mässa var att jag missade de två jag helst ville se. Först var det Alaa al-Aswany, en egyptisk författare som skulle prata två gånger. Den första gången var ganska tidigt så det orkade jag inte, men den andra gången jag var där visade det sig att han flugit från detta kalla land.
Nästa författare jag missade var Michael Ondaatje som skrivit Den Engelske Patienten och nu senast Divisadero. På ett av de otaliga scheman jag hade stod det skrivet att han skulle prata i Bonniers bås klockan 3, eller kanske 4. Men det gjorde han inte, dock visste ingen varför. I informationen sa de att han skulle, men jag kunde ju med egna ögon se att, nä, han är ju verkligen inte där. I Bonniers bås visste de knappt vem han var. Suck. Stor suck, större suck.
Nu känner jag att blir efterhandsbesviken så det är bäst att jag slutar skriva, men jag tänkte samtidigt skriva min första recension! Nu skriver jag ju förstås recensionen över det här inlägget som om ni läser uppifrån och ner så kommer ni redan veta det. Men ja, så kan det ju vara ibland.
God 30:e september!
Nu är jag tillbaka efter en tid nån annanstans. Den andra stansen har bland annat varit i Göteborg på bokmässan, i alla fall de senaste dagarna. Pappa skulle göra en massa intervjuer så jag och mamma följde med för att strosa runt. Vi var där hela fredagen, lördagen och halva söndagen.
Det första och största intrycket var storleken. Det var stort. Alltså verkligen stort. Till och med ännu större än det. Då förstår ni nog att det var stort. Det var även så proppfullt med folk att man knappt fick plats. Att gå från ena kortändan till den andra tog en kvart skulle jag tro. Detta tillsammans med att allt såg relativt likadant ut, gjorde att man gick till nåra bås flera gånger men vissa missade man säkert helt och hållet.
För er som inte vet kan jag förklara vad bokmässan går ut på. Vid ingången får alla tävlande fyra olika broschyrer/tidningar med scheman som alla är lite olika, med information på lite olika ställen. Sen gäller det att plocka ut det som verkar intressant och pussla ihop allt till ett schema som passar en själv, vilket inte går. Allting krockar med allt annat, och man har egentligen ingen aning om vad man egentligen kommer tycka om. Men man gör sitt bästa och bestämmer sig till slut vad man ska gå på.
Sedan kommer steg två i tävlingen. Hitta. Man springer runt som en tok, tänk på att det kan ta upp till kvart att ta sig mellan saker, mer om man inte hittar. När man väl hittat är sannolikheten stor att det redan är slut, flyttat eller struket, eller att det kostar pengar. Till slut ger man upp eftersom man aldrig lyckas hamna på det man vill, och istället går man runt på mässgolvet lite slumpmässigt och tittar på det som kommer upp framför en. Och så köper man förstås böcker!
På dessa två och en halv dag(ar) lyckades jag köpa en hel del böcker. Bland annat av Salman Rushdie, Joanne Harris, Orhan Pamuk och fler. Så nu har jag runt 13 olästa böcker att läsa, men det är ju bra att jag har framtiden planerad.
Det sämsta med denna mässa var att jag missade de två jag helst ville se. Först var det Alaa al-Aswany, en egyptisk författare som skulle prata två gånger. Den första gången var ganska tidigt så det orkade jag inte, men den andra gången jag var där visade det sig att han flugit från detta kalla land.
Nästa författare jag missade var Michael Ondaatje som skrivit Den Engelske Patienten och nu senast Divisadero. På ett av de otaliga scheman jag hade stod det skrivet att han skulle prata i Bonniers bås klockan 3, eller kanske 4. Men det gjorde han inte, dock visste ingen varför. I informationen sa de att han skulle, men jag kunde ju med egna ögon se att, nä, han är ju verkligen inte där. I Bonniers bås visste de knappt vem han var. Suck. Stor suck, större suck.
Nu känner jag att blir efterhandsbesviken så det är bäst att jag slutar skriva, men jag tänkte samtidigt skriva min första recension! Nu skriver jag ju förstås recensionen över det här inlägget som om ni läser uppifrån och ner så kommer ni redan veta det. Men ja, så kan det ju vara ibland.
God 30:e september!
Natt
God kväll kära läsare!
Jag tänkte bara uppdatera lite inför sömnen, få dagen ur systemet. Dagen startade oerhört lovande med en uppstigning vid 5.30 (eller okej, jag gick upp 5.50, men klockan ringde då i alla fall) och en dubbel körlektion vid 7. För er information krockade jag inte idag heller! Då kunde man ju hoppas att jag kunde hitta på något vettigt, nyttigt och konstruktivt av resten av dagen, men se, där sket det sig. Dagen bara försvann, som is i Sahara, för att dra en onödig och ohumoristisk liknelse.
Menmen, ingen idé att gråta över spilld mjölk, det är en dag imorrn också. En dag som förhoppningsvis till största delen kommer gå åt till sömn. Jag har ett mail jag måste skicka iväg, och sedan borde jag väl ut och träna, men imorrn kan bli en riktig slödag...igen!
Kvällen ägnade jag åt en lite intressant sak. Jag och en kompis (Rasmus) bestämde oss för att vi skulle bli rika på technomusik. Tyvärr hatar vi båda techno, jag har aldrig lyssnat på en hel technolåt i hela mitt liv och han är inte mycket bättre. Men vi försökte, och det gick någorlunda hyfsat, ett tag. Sen började vi med att lägga in Lilla Snigel med ett bakgrundsbeat, för att sedan gå över till Für Elise. Mycket roande visserligen, men inget vi blir mångmiljonärer på. Fast det kommer fler dagar till att påbörja sitt miljonärskap på, ingen brådska direkt.
Det här får räcka för nu och idag, jag har vart uppe i 20 timmar i sträck (om en i ett halvt om halvt komatisk tillstånd) och det är för mig en lång tid, alldeles för lång. Så jag hoppas jag får en god natts sömn, för om någon läser detta är sannolikheten att det är innan läggdags relativt liten, men om det mot förmodan skulle ske önskar jag även er en god natts sömn.
G'natt
Jag tänkte bara uppdatera lite inför sömnen, få dagen ur systemet. Dagen startade oerhört lovande med en uppstigning vid 5.30 (eller okej, jag gick upp 5.50, men klockan ringde då i alla fall) och en dubbel körlektion vid 7. För er information krockade jag inte idag heller! Då kunde man ju hoppas att jag kunde hitta på något vettigt, nyttigt och konstruktivt av resten av dagen, men se, där sket det sig. Dagen bara försvann, som is i Sahara, för att dra en onödig och ohumoristisk liknelse.
Menmen, ingen idé att gråta över spilld mjölk, det är en dag imorrn också. En dag som förhoppningsvis till största delen kommer gå åt till sömn. Jag har ett mail jag måste skicka iväg, och sedan borde jag väl ut och träna, men imorrn kan bli en riktig slödag...igen!
Kvällen ägnade jag åt en lite intressant sak. Jag och en kompis (Rasmus) bestämde oss för att vi skulle bli rika på technomusik. Tyvärr hatar vi båda techno, jag har aldrig lyssnat på en hel technolåt i hela mitt liv och han är inte mycket bättre. Men vi försökte, och det gick någorlunda hyfsat, ett tag. Sen började vi med att lägga in Lilla Snigel med ett bakgrundsbeat, för att sedan gå över till Für Elise. Mycket roande visserligen, men inget vi blir mångmiljonärer på. Fast det kommer fler dagar till att påbörja sitt miljonärskap på, ingen brådska direkt.
Det här får räcka för nu och idag, jag har vart uppe i 20 timmar i sträck (om en i ett halvt om halvt komatisk tillstånd) och det är för mig en lång tid, alldeles för lång. Så jag hoppas jag får en god natts sömn, för om någon läser detta är sannolikheten att det är innan läggdags relativt liten, men om det mot förmodan skulle ske önskar jag även er en god natts sömn.
G'natt
Nuffink much to say at all
Som rubriken på detta inlägg antyder har jag inte mycket att säga, och det är väl därför jag återupprepar titeln, så att inlägget åtmintone ska bli några rader. Jag har egentligen ingen större lust att skriva, men jag tänkte att jag inte skulle vänta i ett och ett halvt år innan nästa inlägg kom, så jag tvingade. Min förhoppning är att skrivlusten kommer framsmygandes från nån av de oanvänd hörnen av min hjärna. Nu satte jag på The Postal Service och deras geniala album Give Up. Väl värt att lyssnas igenom en, två, tre, många gånger!
Jag skulle kunna nämna att Sam Neill idag fyller 61 år. Mest känd är han väl för Jurassic Park, men jag kan också tala om att han har 10 filmer med ett betyg på bättre än 7 på IMDb, plus en del tv-filmer och nåt avsnitt av Simpsons. Det är bra. Förresten, för er som tycker att det ni läser är tråkig, oinspirerat och ointressant, ni har helt och fullt rätt, och jag ber er, läs inte mer. Det kommer inte bli bättre.
Det finns inte så mycket att säga. Jag har bestämt mig för att inte skriva om vad jag gjort i helgen i stil med "jag var ute igår, han strulade med henne och hon spydde i den och den gränden". Det är bara tråkigt. Men när jag inte sett en film på dagar (det är väldigt länge för min del (okej, jag såg The Dark Knight igår, men den hade jag redan sett, så det gills inte (hur stavar man till gills? Ser dumt ut.)))
Den senaste bok jag läst är körkortsteoriboken, och av den är det svårt att dra några fascinerande slutsatser från den. Musiken som kommer ut ur mina högtalare är samma som kommit de senaste veckorna, inga nya intressanta artister i sikte.
Det existerar så många artister som jag gillar men vars musik jag inte lyssnar på, det finns helt enkelt inte plats/tid. Exempel är Joshua Radin, Ray LaMontagne, Josh Ritter, Sophie Zelmani, Sufjan Stevens med flera.
Men nu får det räcka. Jag lyckades få till lite text ändå, trots att jag inte hade nåt att säga. Det kan bero på att jag återupprepade "jag har inget att säga" som ett mantra om och om igen igenom hela texten. Nu ska jag nog se en film. Jag behöver det.
And so do you!
Jag skulle kunna nämna att Sam Neill idag fyller 61 år. Mest känd är han väl för Jurassic Park, men jag kan också tala om att han har 10 filmer med ett betyg på bättre än 7 på IMDb, plus en del tv-filmer och nåt avsnitt av Simpsons. Det är bra. Förresten, för er som tycker att det ni läser är tråkig, oinspirerat och ointressant, ni har helt och fullt rätt, och jag ber er, läs inte mer. Det kommer inte bli bättre.
Det finns inte så mycket att säga. Jag har bestämt mig för att inte skriva om vad jag gjort i helgen i stil med "jag var ute igår, han strulade med henne och hon spydde i den och den gränden". Det är bara tråkigt. Men när jag inte sett en film på dagar (det är väldigt länge för min del (okej, jag såg The Dark Knight igår, men den hade jag redan sett, så det gills inte (hur stavar man till gills? Ser dumt ut.)))
Den senaste bok jag läst är körkortsteoriboken, och av den är det svårt att dra några fascinerande slutsatser från den. Musiken som kommer ut ur mina högtalare är samma som kommit de senaste veckorna, inga nya intressanta artister i sikte.
Det existerar så många artister som jag gillar men vars musik jag inte lyssnar på, det finns helt enkelt inte plats/tid. Exempel är Joshua Radin, Ray LaMontagne, Josh Ritter, Sophie Zelmani, Sufjan Stevens med flera.
Men nu får det räcka. Jag lyckades få till lite text ändå, trots att jag inte hade nåt att säga. Det kan bero på att jag återupprepade "jag har inget att säga" som ett mantra om och om igen igenom hela texten. Nu ska jag nog se en film. Jag behöver det.
And so do you!
Dagens födelsedagsbarn: Colin Firth, 48
Colin Firth. The man, the myth, the living legend. Harry Bright i Mamma Mia, Mark Darcy i Bridget Jonesfilmerna och inte minst Jamie Bennett i Love Actually!
Beautiful Aurelia, I've come here with a view of asking you to marriage me. I know I seems an insane person - because I hardly knows you - but sometimes things are so transparency, they don't need evidential proof. And I will inhabit here, or you can inhabit with me in England.
Eller ett lite vackrare ögonblick:
Jamie (in English): It's my favorite time of day, driving you.
Aurelia (in Portuguese): It's the saddest part of my day, leaving you.
Som ni kanske lagt märke till har jag blivit lite nostalgisk och gråtmild. Det finns en chans/risk att de ljuva tonerna från Jason Mraz's musik påverkat mig. Jag menar, Details In The Fabric är ju väldigt fin. Väldigt. Fin. Snyft. Men ni måste ju erkänna att citat nummer två är väldigt fint (Väldigt. Fint. Snyft.), med en fin inramning av en regnig tråkig motorväg och en risig bil. Nu finns visserligen möjligheten att jag blandar ihop scener ur filmen och ser någon egen version i huvudet, men försök själva, ni kommer inte bli missnöjda!
Jag har inte så särdeles mycket att säga idag, vilket man kan uttyda av att hälften av det jag skrivit är inklistrat från IMDB, men det är smällar man får ta. Ööh..nu kanske inte det uttrycket passar så bra in just nu, men..ööh..det är smällar man får ta! Men nu ska jag sluta mumla, jag kanske återkommer om jag kommer på nåt bra att säga.
-You learned English?
-Just in cases.
Beautiful Aurelia, I've come here with a view of asking you to marriage me. I know I seems an insane person - because I hardly knows you - but sometimes things are so transparency, they don't need evidential proof. And I will inhabit here, or you can inhabit with me in England.
Eller ett lite vackrare ögonblick:
Jamie (in English): It's my favorite time of day, driving you.
Aurelia (in Portuguese): It's the saddest part of my day, leaving you.
Som ni kanske lagt märke till har jag blivit lite nostalgisk och gråtmild. Det finns en chans/risk att de ljuva tonerna från Jason Mraz's musik påverkat mig. Jag menar, Details In The Fabric är ju väldigt fin. Väldigt. Fin. Snyft. Men ni måste ju erkänna att citat nummer två är väldigt fint (Väldigt. Fint. Snyft.), med en fin inramning av en regnig tråkig motorväg och en risig bil. Nu finns visserligen möjligheten att jag blandar ihop scener ur filmen och ser någon egen version i huvudet, men försök själva, ni kommer inte bli missnöjda!
Jag har inte så särdeles mycket att säga idag, vilket man kan uttyda av att hälften av det jag skrivit är inklistrat från IMDB, men det är smällar man får ta. Ööh..nu kanske inte det uttrycket passar så bra in just nu, men..ööh..det är smällar man får ta! Men nu ska jag sluta mumla, jag kanske återkommer om jag kommer på nåt bra att säga.
-You learned English?
-Just in cases.
Det Andra Inlägget
Hej! (Eftersom antagligen ingen läser detta pratar jag med mig själv, bra start, thumbs up!)
Jaja, jag får i alla fall ta och låtsas som om någon läser annars kommer jag bara haka upp mig på att jag pratar med mig själv, jag känner mig! Jag tänkte börja med några förklaringar.
Som 1, varför jag börjar skriva blogg igen efter mitt första inlägg för ett och ett halvt år sedan. Kanske är det min kamrat Tobias som börjat blogga (http://www.fz.se/bloggar/en_strategs_tankar) som inspirerat mig, kanske är det feel good-stämningen jag hamnar i av att lyssna på Driving Home For Christmas med Chris Rea i mitten av september. Men den mest troliga anledningen är nog att jag var uttråkad och inte ville sova, trots att jag borde.
Jag kanske borde förklara mitt första inlägg också, för det är om något rätt så skumt. För er som tror att jag är galen...ni har nog rätt. För er som vill köpa en traditionell mongolisk jurta ber jag er kommentera detta inlägg istället, eftersom mailaddressen som står i det förra inlägget antagligen försvunnit vid det här laget. (Ja, den fanns faktiskt, jag gjorde den!) Alla priser och mått och så stämmer, om ni är intresserade kan jag ge er webbaddressen till företaget som säljer dem, KMN Traditionella Mongoliska Jurtor är så att säga bara en mellanhand. Så nu vet ni.
En till anleding till att jag börjat blogga är det faktum att jag gillar att skriva. Enligt mig ett bra utsläpp för känslor. På grund av detta köpte jag en dagbok. (Nej, inte rosa hjärtan eller ulliga kaniner, en stilren mörkgrön bok med mörkrött band till.)
Tyvärr har jag bara skrivit i den en gång. =( Jag vill gärna skriva, jag tänker ofta ut saker jag ska skriva i boken, formulerar dem till och med i huvudet, för att sedan inse att boken inte befinner sig på samma plats som jag. Attans. Nu kan jag skriva vid datorn, utan att behöva flytta arslet en meter, om de intressanta tankarna kommer till mig här. Vilket de inte kommer göra eftersom jag har annat att tänka på när jag sitter här. Plus att jag inte kan skriva de riktigt personliga tankarna här.
För er som tror att jag i min dagbok skriver vilka jag är kär i; ni har fel. Bara så ni vet.
Men i den här bloggen kan jag skriva om böcker, musik och filmer, sånt som mitt liv till stor del kretsar kring, och som det förmodligen och förhoppningsvis kommer göra under lååång tid framöver.
Nu har jag inte mycket mer att säga, so I bid you a good night. (Jag kom inte på någon vettig översättning till det på svenska) Kom ihåg att Charlie Brown är glad...eller nåt.
Detta inlägg kom till under influens av dessa av iTunes framslumpade låtar:
Chris Rea - Driving Home For Christmas (ej framslumpad, eget val)
The Crimea - Six Shoulders Six Stone
Gogol Bordello - Forces Of Victory
Great Big Canadian A! - Luxury Cars Treat Life like the Greatest Treat of All!
Jaja, jag får i alla fall ta och låtsas som om någon läser annars kommer jag bara haka upp mig på att jag pratar med mig själv, jag känner mig! Jag tänkte börja med några förklaringar.
Som 1, varför jag börjar skriva blogg igen efter mitt första inlägg för ett och ett halvt år sedan. Kanske är det min kamrat Tobias som börjat blogga (http://www.fz.se/bloggar/en_strategs_tankar) som inspirerat mig, kanske är det feel good-stämningen jag hamnar i av att lyssna på Driving Home For Christmas med Chris Rea i mitten av september. Men den mest troliga anledningen är nog att jag var uttråkad och inte ville sova, trots att jag borde.
Jag kanske borde förklara mitt första inlägg också, för det är om något rätt så skumt. För er som tror att jag är galen...ni har nog rätt. För er som vill köpa en traditionell mongolisk jurta ber jag er kommentera detta inlägg istället, eftersom mailaddressen som står i det förra inlägget antagligen försvunnit vid det här laget. (Ja, den fanns faktiskt, jag gjorde den!) Alla priser och mått och så stämmer, om ni är intresserade kan jag ge er webbaddressen till företaget som säljer dem, KMN Traditionella Mongoliska Jurtor är så att säga bara en mellanhand. Så nu vet ni.
En till anleding till att jag börjat blogga är det faktum att jag gillar att skriva. Enligt mig ett bra utsläpp för känslor. På grund av detta köpte jag en dagbok. (Nej, inte rosa hjärtan eller ulliga kaniner, en stilren mörkgrön bok med mörkrött band till.)
Tyvärr har jag bara skrivit i den en gång. =( Jag vill gärna skriva, jag tänker ofta ut saker jag ska skriva i boken, formulerar dem till och med i huvudet, för att sedan inse att boken inte befinner sig på samma plats som jag. Attans. Nu kan jag skriva vid datorn, utan att behöva flytta arslet en meter, om de intressanta tankarna kommer till mig här. Vilket de inte kommer göra eftersom jag har annat att tänka på när jag sitter här. Plus att jag inte kan skriva de riktigt personliga tankarna här.
För er som tror att jag i min dagbok skriver vilka jag är kär i; ni har fel. Bara så ni vet.
Men i den här bloggen kan jag skriva om böcker, musik och filmer, sånt som mitt liv till stor del kretsar kring, och som det förmodligen och förhoppningsvis kommer göra under lååång tid framöver.
Nu har jag inte mycket mer att säga, so I bid you a good night. (Jag kom inte på någon vettig översättning till det på svenska) Kom ihåg att Charlie Brown är glad...eller nåt.
Detta inlägg kom till under influens av dessa av iTunes framslumpade låtar:
Chris Rea - Driving Home For Christmas (ej framslumpad, eget val)
The Crimea - Six Shoulders Six Stone
Gogol Bordello - Forces Of Victory
Great Big Canadian A! - Luxury Cars Treat Life like the Greatest Treat of All!